När den svenska jazzen fick riktig fart och amerikanska jazzmusiker började turnera och spela in skivor i landet fanns det svenskar som verkligen satte sig i respekt hos gästerna. En av dem var klarinettisten Putte Wickman som vänt Borlänge och Tunabygden ryggen för att söka lyckan i Stockholm. Tufft gick han direkt in i hetluften för han visste vad han ville. Detta var i mitten på fyrtiotalet. Efter en period med violinisten Hasse Kahns orkester på Nalen startade han eget band på samma ställe 1948, sin egen har han i stort sett varit sedan dess även om han gästat andras orkestrar som solist.

Putte är fortfarande minst sagt aktiv. Få om ens någon svensk jazzmusiker har en sån fulltecknad dagbok som han. Hans musikaliska bredd ger honom möjligheter utöver det vanliga och han är mycket kommersiellt gångbar. Med sin karakteristiska raka ton och fina harmonisinne har han blivit något av en stilbildare. Klangen i instrumentet är unik och intonationen perfekt. En oklanderlig teknik gör att han oförväget och inte utan elegans kan röra sig över hela instrumentets register.

De senaste åren har ett nytt stjärnskott dykt upp på jazzhimlen. Jonas Kullhammar är namnet på den nya kometen. Bördig från Nacka men bosatt i Orminge på samma ö, Värmdön. På Jonas franka vokabulär heter boplatsen Snake City vilket är synonymt med hans snabba verbala tunga som även får saxofonerna att forma sig på ett sätt som få andra förmått sedan en ung Bernt Rosengren oförväget klev upp på tenortronen 1957 eller när en annan saxofonist ute på Värmdön stångade sig in i den avantgardistiska NHL - ligan, Mats Gustafsson. Honom går det att läsa om på sidan 76 i den här boken.

Jonas, vars farfar och far båda idkar jazzspel, vet trots sin låga ålder [född 1978] vad han sysslar med. Han väntar inte på påhugg utan tar egna initiativ och beslut både privat och som musiker. Ett kännetecken på detta är att han bekostat sin två egna skivor själv och därtill startat en egen etikett ”m.m.p.” Det där med skivor är något speciellt för Jonas. Att han är en skiv - freak är lindrigt sagt ett för svagt uttryck. Han köper jämt skivor vilket givit honom en fantastiskt bred inblick i jazzmusikens gömmor och korridorer. Jonas känner den gamla traditionens mästare som Coleman Hawkins, Ben Webster och Lester Young likaväl som han kan tända till på dagens hjältar och färska uppstickare som gör anspråk på uppmärksamhet. Denna fantastiska vetgirighet har säkert varit till nytta för det egna musicerandet.

Putte och Jonas skall nu få ett antal gemensamma frågor att besvara, allt utifrån sina egna värderingar och olika musikaliska utgångspunkter.

Vad innebär ordet jazz för dig ?

PW: En svår fråga, den går inte att besvara riktigt. Inte ens Ellington kunde svara och han sysslade en hel del med jazz vad jag kan förstå. Det är ett sätt att uttrycka sig på. Det kan som exempel vara ett sätt att spela temat. När Armstrong och Miles Davis sätter an en ton så är det jazz. Spelar den klassiske trumpetaren Håkan Hardenberger samma ton blir det inte jazz. Stravinskij skrev Ebony Concerto för Woody Hermans orkester, där finns inte en enda sekund av jazz men själv trodde han säkert att det var jazz. Det svänger inte, fraseringen och indelningen är så långt från jazz som det går. Aaron Copland som på beställning av Benny Goodman skrev en klarinettkonsert har heller inte ett dugg med jazz att göra. Jazzmusikerna tyckte att det lät Johan som man sade på Nalentiden. Benny hade beställt ett klassisk verk men folk som går omkring och tror att Copland kunde skriva jazz har inte fattat någonting. Det tonala är viktigt. De harmonier som vi använder oss utav har Richard Strauss och Mahler för länge sedan använt. Harmonierna som jazzmusikerna använde sig utav på tjugo- och i början på trettiotalet är det mest naiva som finns. Man skall inte tro att jazzen skapades då för Bach hade gjort samma sak mycket tidigare. Det svänger om Bach till skillnad från många andra tonsättares musik.

Jag var med i teve en gång där programledaren berättade för publiken att jazz det är en musikform där man kan spela hur som helst. Hur galet som helst. Visst finns det regler. Även om ramarna är lösa inom jazzen så finns det väldiga regler såvida man inte spelar fri form som tyskarna. Det är mera ljud som presteras. Har svårt att förstå att det är jazzmusik som skapas när man bara slår på klaffarna. Likaså när sångerskor ägnar sig åt primalskrik istället för att framföra något som är melodiskt.

JK: Svår fråga men naturligtvis eller rättare sagt så är improvisationen självklart en viktig del i det hela. Sedan är det den stämning som kan skapas i musiken. Jag kan också uppleva det i andra musikstilar som inte skulle få stämpeln jazz på sig.

Kan du ge exempel på några jazzinspelningar eller jazzupplevelser
som inspirerat dig till att bli och fortsätta som jazzmusiker.

PW: Jag kommer ihåg något som då var mycket exotiskt när jag som mycket ung hörde en överföring i radion från Amerika med Benny Goodmans och Edgar Hayes orkestrar som jag tyckte klingade festligt – jag hade ju bara sysslat med klassisk musik. Goodmans trio och kvartett kunde verkligen spela vilket fångade mig, sedan blev det inte så mycket Goodman. Basies ruffiga band med Lester Young var en favorit med låtar som Every Tub och Sent For You Yesterday. Ellington tog jag till mig först när Ben Webster och Jimmy Blanton kom med i orkestern. Ko - Ko och Sephia Panorama var enormt bra, det gillade jag oerhört. Dukes sviter har jag inte varit särskilt intresserad av, de var oftast pretentiösa. Sviterna var mer av medleyart eller för att citera radions gamle kapellmästare Sune Waldimir, potpurrier. Gil Evans och Miles Davis gjorde stor musik med stämning.

JK: En nog så svår fråga. Sonny Rollins skiva som spelades in i Stockholm 1959 har gjort starkt intryck på mig. Lester Young, en av mina stora favoriter, gjorde en helt lysande trioskiva tillsammans med Buddy Rich och Nat King Cole som väger tungt. Det var min första egna inköpta skiva som jag införlivade när jag var i sextonårsåldern. Den är grym. Jag har nog det mesta som går att få tag i med Lester. Miles Davis i Juan Les Pins 1969 och Coltranes A Love Supreme är andra exempel plus ett par tusen skivor till. Det värsta är att jag är så inspirerad av jazzhistorien så att jag hela tiden kollar upp den. Men jag har även fått inspiration från musiker som jag inte är så intresserad av och som man kan kalla ”måttliga”. Men konstigt nog så finns det alltid några saker som fastnar.


Har du någon kommentar till Jonas spel ?
PW: Jag har stor respekt för Jonas. Det hörs att han lyssnat mycket på musik. Han har anpassningsförmåga och kan spela stilistiskt rätt i alla möjliga sammanhang. Jonas är lyhörd – han är en färdig musiker som utan vidare tillsammans med några andra svenska tenorister kan ställas sida vid sida med de namnkunnigaste amerikanerna. Han har en enastående fantasi och när han spelar med sin egen kvartett är han en jazzens generaldirektör.

Har du Jonas något att säga om Puttes spel ?

JK: Jag gillar verkligen Putte. Jag tappar hakan varje gång jag hör honom. Han är bäst ! Den bästa klarinettist jag hört. För mig blir han bara bättre och bättre. Putte är en riktig improvisatör på så sätt att han känns helt licksfri och fräsch. Skall man definiera jazz så tycker jag nog att Putte Wickman är jazz så det räcker.

Har ni träffats någon gång, eller spelat tillsammans?

PW: Jonas har jag bara spelat tillsammans med när han varit med i något storband där jag varit solist.

JK: Jag har bara suttit bakom i storband och sånt. Aldrig i någon mer utsatt position.
Vad anser ni om dagens jazz från de sista fem åren.

Hur står den sig i förhållande till den jazz som kom i ropet på fyrtiotalet,
d.v.s. bebop och dess utlöpare ?

PW: Dagens unga musiker har i motsatts till dagens äldre musiker tagit intryck från alla håll. Vi var mer instängda i vår musiksyn. Nu är den unga generationen dessutom bättre utbildade och kan instrumenten bättre. Jag själv betraktas nog av vissa kolleger som en konstig typ som gillar Weather Report, Michael Brecker och Steps Ahead.

JK: Den amerikanska jazzen har ju varit mycket retro. Även den svenska jazzen är soundmässigt retro. Så har det varit ända sedan femtiotalet. Men det finns vissa som sticker ut och vill tillföra något till traditionen. Texas Johanssons kvartett är i mina öron absolut nyskapande. Jag tycker att det händer saker där hela tiden. Det är ett friskt jazzliv idag. Jag var ju inte med för tjugo år sedan men musiker som var med då anser att det är friskare nu och det finns flera spelställen vad jag uppfattat. Det görs mer samarbeten mellan musiker från andra genrer idag vilket tydligen inte existerade tidigare. Jazzmusiker och t. ex. rockare möts ju idag. Visserligen gjorde musiker som Fredrik Norén, Bernt Rosengren och även Börje Fredriksson inhopp bland rockarna men det var undantag.

En stor skillnad mellan er är att du Putte har spelat jazz i åratal inför en dansande publik, de försökte i alla fall att dansa till Nalen-sextetten, medan du Jonas aldrig har upplevt detta fenomen för det var det just på fyrtio-femtiotalet. Saknar du den tiden Putte och skulle du Jonas villa pröva på den varianten ?

PW: Vi som var med i dansjazzepoken på fyrtiotalet och decennierna därefter hade en stor frihet. Det gick att spela vad man själv ville oavsett om det gick att dansa efter eller inte. Den möjligheten har inte de unga idag. Var skall de spela någonstans? Jag spelade på Nalen i åratal, från september och fram till maj, sex dagar i veckan. På helgerna skickade Topsy Lindblom ut mitt band, Carl - Henrik Norins och Dompans på turné. Sommaren tillbringade mitt band i folkparkerna eller på någon badort i landet eller som i mitt fall på någon tysk badort. Hela tiden var det samma typ av repertoar som användes. Även då spelade jag sex dagar i veckan plus en matinékonsert.

JK: Jag har spelat jazzinfluerad dansmusik både i storband och i småband. Jag gör det inte längre såvida det inte är mycket bra betalt. Jazzstandards har jag spelat på dans, men svensktopps-dans har jag aldrig gjort. Kollar man med den generationen som var med på femtiotalet så märker man att de musikerna kan så många låtar medan jag får harva som f-n för att hinna med att lära mig standards. Man vill ju helst undvika Stella by starlight så fort man skall spela en standard även om Stella är en bra låt. Jag kan också förstå att folk vill dansa till melodier som man känner till. Skulle jag få bestämma skulle jag nog helst ha velat vara född på trettiotalet, kanske fyrtiotalet. Det hade varit perfekt för mig. Då skulle jag kunna gå omkring och lyssna på de gamla hjältarna, Hawkins, Lester och andra. Jag har förresten aldrig hört Rollins live vilket är synd. Hoppas att jag får en möjlighet till det snart.

Jonas, du spelar ofta egna kompositioner, speciellt i din egen kvartett medan du Putte
i regel håller dig till en repertoar där evergreens från Rodgers, Gershwin, Van Heusen och Kern ofta ingår. Hur kan det komma sig ?

PW: I mitt fall är det så att jag ej är någon låtskrivare. Jag föredrar material från de som kan det bättre. Man skall stanna vid sin läst. Det är svårt att gå förbi de nämnda mästarna.
Men vi har några mycket bra melodiskrivare i landet, pianisten Lars Jansson och Leif Strand. Generellt har vi svårt med att få fram stora kompositörer i Sverige. Vi har ingen Sibelius eller Carl Nielsen inte heller någon Grieg men han är mer en ”underhållningskompositör”. Jag tycker inte att Franz Berwald håller den högsta klassen heller.

Varje musiker vill skapa sitt eget sound både instrumentalt som i grupp. Jonas har på sin senaste skiva bytt ut pianot mot en Fender Rhodes vilket ger kvartetten en annan klang än en konventionell tenorkvartett med piano. Putte spelar i regel med en pianotrio i ryggen, exempelvis Claes Cronas och Jan Lundgrens. Annat var det när du hade sextetten med pianisten Reinhold Svensson och gitarristen Rune Gustafsson i din närmaste omgivning. Jag kan förstå om du av praktiska skäl arbetar med en mindre sättning men saknar du inte det större formatet någon gång ?

PW: Först och främst är det en fråga om dagens spelmöjligheter, det vimlar inte
av spelplatser för jazz. Ekonomiskt är det ohållbart med en större orkester, underlaget är för litet. Dagens unga fina musiker har verkligen få jobb och knappast några gagearvoden att skryta med heller. Egentligen tycker jag inte om att musiker i många situationer spelar mer eller mindre gratis. Man tär på jazzens status när det blir ”på dörrenspelningar”. Eller som Evert Taube uttryckte det. Allt gratis är skit !

JK: Min senaste skiva är ju med Fender Rhodes. Jag ville skilja mig från mängden
och slopade pianot. Men jag ville även att det skulle vara en skillnad från min första skiva. Nästa gång jag spelar in i eget namn kommer jag att använda en stor flygel. I maj eller juni skall den spelas in. Vill också nämna att jag är med på en platta som Ayler Record släpper i februari tillsammans med basisten Peter Jansson och norske trumslagaren Paal Nielssen Love. På mitt bolag skall jag även släppa Torbjörn Zetterbergs Hot Five där jag ingår. De andra musikerna är Texas, Torbjörn Gulz och Daniel Fredriksson. Sedan följer en trioskiva med mig, Torbjörn Zetterberg och Daniel Fredriksson.

Hur fungerar det ekonomiskt med dina utgivningar ?

PW: Jag föredrar ett engångsbelopp för en skivinspelning. Det är i stort sett omöjligt att få fram ett riktigt underlag på hur många skivor som sålts och jag har åsikter om distributionen och hanteringen. Marknadsföringen är heller inget att skryta med. Nej, bättre uppföljning måste det bli i fortsättningen. Musiken måste få komma ut i butikerna också.

De skivor som säljs med svensk jazz är de som musikerna själva säljer på sina konserter. Ibland undrar jag över hur mycket av de pengar som ett fonogramstöd frambringat går till marknadsföringen.

De riktigt stora bolagen har dock betydligt bättre koll på det hela genom sin större organisation. Frank Hedman som drev Blue Bell sökte aldrig bidrag för han ville inte stå och bocka. Det är också en åsikt att ta fasta på.

JK: För mig har det gått jättebra. Första skivan gick runt på en månad. Jag har ingen distributör utan säljer skivan vid mina speltillfällen och framför allt via min hemsida.
Sedan är det några butiker i Stockholm som tillhandahåller skivor. Det är ju även andra musiker som har vänt sig till mitt bolag och det är kul att kunna hjälpa till. Ekonomiskt har jag inte blandat mig i de andras skivor. Jag tycker att det är bra att flera hakar på den här grejen. Det är ju faktiskt så att distributionen är ett vid det här laget erkänt stort problem för den svenska jazzen.

Båda har ni förmågan att kunna spela i instrumentets höga extrema register när så behövs, är det en utmaning att ligga däruppe och eggas till att gå vidare?

PW: Jag tycker att man skall utnyttja instrumentets hela legitima stora omfång. Tänk om en pianist inte skulle använda de högre oktaverna. Varför skall man glömma att det finns en oktav till – det är ju inte svårare att spela däruppe än det är i de lägre registren.

JK: Jag är djäkligt fascinerad av både det låga och mellanregistret även om jag har övat mycket flageoletter. Min favoritdel på instrumentet är det lägre men jag gillar både låga och höga toner. När jag var yngre då var det endast det övre registret som gällde och vilket jag lyssnade på. Jag började med trummor och tog privata pianolektioner när jag var nio. Saxofonen lärde jag mig på kommunala musikskolan.

Hur stor betydelse har tonkvalitén och det tekniska kunnandet för er

PW: Oerhört mycket, det sätter ju klang och färg på musiken. Det var det som fängslade mig när jag hörde Jonas Kullhammar första gången. Om du låter flera pianister spela på samma flygel så kan du utan vidare höra hur olika de spelar. Det är ju som rösten. Om du sjunger samma fras som Sinatra så låter det ändock inte som Sinatra. Tekniken är nödvändig. Det är ju bra om man kan få ut det man föresatt sig. Utan teknik är det då svårt att lyckats med detta. Men tekniken får inte bli ett självändamål. Parker spelade snabbt och Ben Webster långsamt men det var bra musik i båda fallen.

JK: Tonkvalitén är det viktigaste av allt. Jag ger det högsta prioritet men anser att jag nått mitt mål där. Jag har inga speciella krav på den men Coltrane och Hawkins har helt klart fantastiska sound. Jag tror för övrigt att man ganska snabbt kommer underfund med vilket sound man vill fortsätta att utveckla.

Finns det något som ni saknar inom dagens jazzmusik?

PW: Jag saknar arbetsmöjligheter för de unga. Symfonimusiker har månadslön så varför får inte andra unga musiker samma möjlighet till trygghet. De måste ju mer eller mindre vara idealister. Så är det. Varför ska bara de symfoniska musikerna ha den förmånen? En orättvisa som blir svårare och svårare att begripa ju äldre man blir. Många av de musikerna kunde lika gärna sitta och skriva på maskin istället för att trycka på ett instrument. Om du tar ut en musiker som sitter långt bak i en sektion och halvspelar låter det inte så bra. I Chicagosymfonikerna växlar musikerna hela tiden platser vilket gör att orkestern får en bra klang men då fordras det också att det är toppmusiker över hela linjen . Faktiskt är det så att oftast är det de som sitter längst bak som ägnar sig åt möten och fackliga frågar medan de längre fram inte har tid till detta då de måste öva för att hålla nivån.

JK: Det finns för få spelplatser utanför storstadsområdet. Har ingen lösning på hur man skall lösa problemet men kulturrådet borde kanske sponsra kraftigare men det är bara en spekulation. Har för övrigt fyrtiotusen kronor i gruppstöd från kulturrådet, något fonogramstöd har jag ej sökt och tänker inte göra det heller. Jag har inget emot stödet men vill bevisa att det går att göra ickekommersiella skivor på egen hand inom jazzen.

Göran Olson

[Denna artikel finns publicerad i boken Svensk Jazz 2001. Hela boken kan beställas här]